Besvikelser

Jag älskar bra progressiv rock och progmetal. Det är irrelevant om det anses som pompöst bakåtsträvande och det eviga tjatet att det är redan gjort på 70-talet och då mycket bättre. Men det stämmer inte enligt mig, jag anser att den progressiva rocken är mer levande än någonsin, och med ett utbud som är helt enormt vilket gör att man måste avgränsa sig för att ha minsta lilla chans att hänga med när guldkornen släpps. Supergrupper ala Transatlantic tilltalar mig då det kan ge synergieffekter när man samlar ledande musiker som kommer från så olika bakgrunder. På sistone har det dykt upp två stycken samarbeten mellan branschledande musiker inom sin subgenre. Den första är Flying Colors med bl.a Neal Morse (ex Spock's Beard), Mike Portnoy (ex Dream Theater) och Steve Morse (Deep Purple) och det andra är Storm Corrosion med Steven Wilson (Porcupine Tree) och Mikael Åkerfeldt (Opeth). Anledningen till bilden med bägge omslag är att de tillhör samma kategori skivor, monumentala besvikelser. Visst bägge plattorna är relevanta såtillvida att de inte bara kopierat formeln från deras ordinarie band för att släppas i en ny förpackning, men i mina ögon så är bägge tråkiga och i fallet Storm Corrosion sövande tråkig dynga. Wilson-sekten kommer som vanligt inte att hålla med, Gud får inte kritiseras, men även om Wilson gör många fantastiska plattor så släpper han också en hel del rent skit. Flying Colors är lite popdoftande musik med vissa progressiva inslag men även detta är en stor besvikelse. Jag ska ge bägge plattorna en chans till men har inget större hopp om att jag kommer att bedöma dessa emotsedda plattor annorlunda.

Vadå 8 till 16.30 ?

Jag älskar Porcupine Tree, främst för tiden efter In Absentia, innan dess var det mer en flummig, psykadelisk Floyd-blandning som inte alls var så tilltalande. Jag har sett Porcupine Tree live ett antal gånger och de har varit bra/mycket bra, fast jag har även fått en känsla av de enskilda medlemmarnas ointresse av att stå på scenen. Nu är det inte så att jag vill, såsom många hårdrockare, ha att bandet på scenen springer runt som en förberedelse för London maraton eller ska ha allsång på var och varannan låt, nej tvärtom musiken främst, men jag vill skönja ett visst engagemang främst med tanke på att ett antal personer spenderat pengar och tid för att ta sig dit och se gruppen. Jag vet att Steven Wilson är en mycket speciell konstnärssjäl och den mannen måste vara fackföreningarnas mardröm för 40 timmars arbetsvecka har han nog inte hört talas om. Därför var det så sanslöst roligt att se Wilson och hans fantomband av musiker på KB i Malmö häromkvällen. Det var helt fantastiskt bra, bättre än någon gång jag sett Porcupine Tree. Mer varierat, ibland Tree-vibbar, en hel del King Crimson, en del fusion, en del metalliskt och lite atmosfärisk progrock. Raider II var en dryg 20 minuter lång musikalisk dröm som man inte ville skulle ta slut. Den nya Luminol var sanslöst bra. Konserten var baserad på Wilsons senaste album Grace For Drowning, kompletterat med ett några låtar från Insurgentes. Vad underbart att Wilson inte bara kör en Porcupine Tree light utan framför musik som skiljer sig från hans huvudband, men även att Wilson inte baserar halva setet på Porcupine Tree material. Och utan att aspirera på att delta i både London maraton och Allsång på Skansen så märkte jag ett engagemang och en glädje från både Wilson och bandet som jag inte sett innan. Superbt var ordet och dessutom med ett fantastiskt ljud. Fast han får gärna skippa uppvärmningsmusiken (musik ???) med Bass Communion som ska få publiken "in the mood", men som mer får mig att travestera Bad News, Oh God I am bored, might as well listen to Bass Communion.

Äkta vara med kvalitet

I takt med stigande ålder så har mitt intresse för oredigerade liveinspelningar, a.k.a bootlegs nästan dött ut. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig längre. Visst den tiden är förbi när du fick sitta och gissa vilket band det var som du lyssnade på, men exklusiviteten har gått fullständigt förlorad och idag spelas i princip varenda konsert in för vidare distribution. Det som är bra är ju det oredigerade, och att ljudkvaliteten i många fall är ganska bra nuförtiden. Men som sagt jag har rensat i princip varenda bootleg, ja även alla med Deep Purple och Dream Theater. Jag förstod att jag inte var riktigt klok när jag började närma mig 500 bootlegs med Dream Theater. Det tog bara massa plats och många var olyssningsbara p.g.a ljudkvaliteten i mina öron. Sen tycker jag det är synd att inte fler band spelar in och säljer officiella bootlegs efter konsertens slut. Dock finns det en inspelning som jag värdesätter nåt oerhört och som jag fått, den också, av Alex den gamle liveinspelnings-fantasten. Det är med Black Sabbath från Asbury Park, New Jersey 1975. Om jag inte minns fel så var den först etiketterad som Philadelphia 1975, men lite efterforskning av insatta personer tids- och platsbestämde inspelningen till 5 augusti 1975 och tidigare nämnda Asbury Park. Det är tydligen en soundboardinspelning som skulle användas till den populära King Biscuit-serien, och det är lite ironiskt att det låter så fantastiskt bra när Sabbath många gånger totalt misslyckats med sina officiella liveinspelningar, exempelvis Live Evil och Live At Last. Och fantastiskt låter det. Äkta, varmt, orört ja jag är rent lyrisk, det finns ett djup och en jag-befinner-mig-där känsla som jag sällan upplevt på någon annan liveinspelning. Om du får chansen se till att lyssna på detta mästerverk, du lär inte bli besviken. Jag lyssnar ofta på denna inspelning än idag trots bootlegs-ointresset men detta är något unikt, så tack så mycket Alex för denna fina inspelning.

Kanske blir drömmen sann

Detta är något jag väntat på sedan jag vet inte när men sedan början av 90-talet i alla fall. Så snälla, snälla Sweden Rock presentera nu vilken dag dessa eminenta mästare äntrar scenen, så jag kan inhandla entrebiljett och uppfylla en sen länge ouppfylld dröm

En svår tysk

Detta är en pärla som ofta åker in i cd-spelaren. Tyvärr är det en privatpressad historia så den är ganska svår att få tag i. Gruppen heter Payne's Gray och plattan Kadath Decoded och släpptes 1995. Grunden kan man väl påstå är progmetal men ganska skiljd från den vanligt förekommande tekniska varianten, utan mer uppblandad med ganska avantgardistisk progressiv rock. Dessa tyskar har baserat hela skivan på H.P Lovecrafts The Dream-Quest of Unknown Kadath. Bandet har en ganska originell sättning med två leadvokalister. Plattan känns nästan uppdelad i två musikaliska delar där den första halvan är lite mer metallisk medan andra halvan är ganska krävande och inte precis någon sofflyssnarmusik.

http://www.youtube.com/watch?v=eAItDVywCxs&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=WrCzko9FM2A&feature=related

Bonusmaterial som verkligen är bonus

Första gången Ambeon släpptes så tyckte jag det var en ganska medelmåttig historia, framförallt med tank på att det var ett släpp signerat guden Arjen Anthony Lucassen. Faktum är att jag inte ens köpte plattan som heter Fate Of A Dreamer när den släpptes och inom kort var den utgången. Men så fick jag läsa på herr Lucassens hemsida att den skulle släppas som remastrad nyutgåva med bonusmaterial. Köpte den via Lucassens hemsida och efter ett par genomlyssningar är huvudskivan fortfarande inget som håller normal Lucassen-klass. Visst finns det pärlor men som helhet blir det ganska enformigt. Däremot är bonusmaterialet något att verkligen jubla över. 14 stycken akustiska versioner av Ambeon/Ayreonmaterial  som var tänkta att framföras live i Italien när det begav sig, men som aldrig blev av. Turligt nog sparade herr Lucassen dessa nakna akustiska versioner och låter dessa medfölja i denna remastrade nyutgåva. Tack för det. Det är ganska ofta bonusmaterialet inte tillför någonting men här lyfter det den mediokra huvudrätten.

Är återföreningar alltid av godo?

Jag har ännu inte köpt någon biljett till Black Sabbath när de besöker oss i maj/juni. Och jag kommer antagligen inte att göra det. Efter precis ha sett Paris 1970 på dvd så ser jag ett experimentellt, lekfyllt oförstört band som låter förbannat bra och det tror jag inte de kommer att göra idag. Men det gör ju mina husgudar Deep Purple inte heller och det finns väl massor av exempel på återföreningar som kanske aldrig skulle skett eller? Jo det är sant men i den form Ozzy Osbourne befinner sig i röstmässigt så vill jag slippa behöva uppleva ett deja vu från Sweden Rock 2011, och jag ser mer på denna återförening som ett sätt att hosta in pengar än genuin kärlek till musiken. Kan en viss Mrs Osbourne ligga bakom månne? Jo jag vet att många som köpt biljett kommer att tokhylla Sabbath efter konserten och intyga att Ozzy sjöng lika bra som han gjorde 1971. Jag vet inte om det är ett hårdrocksfenomen, men jag tvivlar på att det finns någon annan genre (inklusive närbesläktad musik) som tokhyllar sina hjältar oavsett vad de levererar. Det finns människor som på fullt allvar menar att Groundhogs var bra på Sweden Rock 2011, det säger allt.

Olika världar

2003 släppte Kayak ett fantastiskt konceptalbum, Merlin - Bard of the Unseen, som var baserat på legenden om trollkarlen Merlin vid kung Arthurs hov. Dock var detta en nyinspelning av fem låtar som redan släppts 1981 på skivan Merlin med samma band, utökat med ytterligare nio låtar baserat kring nämnda koncept. Idag när jag spelar vinylversionen av originalet från 1981 undrar jag hur det är möjligt att en skiva kan bestå av två så skilda världar? Sidan ett på skivan är lätt progressiv och symfonisk rock av ädlaste slag medan sidan två består av outhärdlig muzak pendlande från den vidrigaste AOR till usel boogierock ala Status Quo när dessa är som sämst. Hur f-n tänkte du Tom Scherpenzeel? Var det bara för att ni var tvungna att fylla bägge vinylsidorna, eller tröt inspirationen helt? I fortsättningen spelas bara sidan ett av denna skiva!!!

På klassisk mark

Redan i december när biljetterna släpptes bestämde jag mig och inhandlade en biljett för denna suveräna progressiva rockopera. Inte blev det mindre nervkittlande att det skulle äga rum på De Boerderij i Zoetermeer, d.v.s klassisk mark för progressiv rock. Holland är väldigt bekvämt då det påminner en hel del om Sverige, det är ett litet land och kommunikationerna är suveräna plus att alla talar engelska till skillnad från vissa andra europeiska länder. När jag anlände till Zoetermeer var det 28 grader varmt och detta i september! Efter en dusch besökte jag hotellrestaurangen för lite mat och ett par kalla öl och det var himmelriket att sitta i solen och avnjuta denna måltid. Jag beställde sen en taxi till konsertstället som visade sig vara ganska anspråkslöst i alla fall på utsidan. Nåväl det var ju inte arkitektur vi skulle utforska. Efter inpassering blev det inköp av lite merchandise och även lite skivinköp. Därefter gav jag mig upp på andra våningen där själva konserten låg och det var inte många själar där! Lite växling för på många ställen i Holland kan du inte handla med kontanter utan man använder istället plastmarker. Lite väl omständligt kanske att gå fem meter till en annan del av kassan för att växla. Om det är för att undvika kontanthantering så kan jag omöjligt förstå detta system, men kanske är det för att slippa växling i själva baren och undvika köer? När konserten började så var det kanske 200 personer vilket i mina ögon var en klar besvikelse. Å andra sidan var konserten inte det. Det började med att Clive Nolan introducerade konserten, förberedde oss på eventuella tekniska problem med bakgrundsfilmen då de ej hunnit testa denna fullt ut för att slutligen tillägna konserten till en musiker från Landmarq som avlidit kvällen innan. Sångerskan Agnieszka hade i början lite strul med mikrofonen men det var allt i form av teknikproblem. Efter detta spelades hela skivan She precis som väntat. Jag hade höga förväntningar och dessa infriades med råge. Det lät mycket mer live än den perfekt kliniska och ibland lite stela liveskivan på dvd. Dock var scenen så pass begränsad att något större utrymme för musikerna att röra sig fanns knappt. Även det faktum att Clive Nolan minimerat sina vokala insatser och lämnat över dessa till den superba David Clifford var en plusvariant. Visst vissa förinspelade partier kunde skönjas men det är väl mest de ekonomiska förutsättningarna som tvingar bandet till detta. De fantastiska sånginsatserna av Christina Booth, Alan Reed, Agnieszka Swita och tidgare nämnda Clifford matchades av de instrumentala insatserna där främst trummisen Scott Higham imponerade djupt. Det är sällan drygt 2 timmars konsert springer iväg så snabbt. Det blir kanske tvunget att återuppleva spektaklet i England i Februari då ensemblen gör fyra konserter i England

http://ctc.clivenolan.net/

Joseph Magazine

För vilken gång i ordningen är det jag hittar ytterligare en polsk pärla? Vad är det som gör att detta land så ofta spottar ut bra band med fantastiska musiker? Det som gör polska band så bra är att de till skillnad från många andra länders band nästan alltid har en egen prägel på musiken. Visst kan du höra spår av de ledande banden inom genren men istället för att vara karbonkopior så sätter de en slags nationell särprägel på sin musik. Även om jag inte är en textanalytiker av rang kan jag nästan alltid höra och ofta förstå vad dessa polska band vill säga med sin musik. Det handlar i de flesta fall inte bara om att få ut sin musik och visa vad duktiga banden är utan om att visa en konstnärlig helhet. Mitt senaste fynd är ett band som Ove G rekommenderat, nämligen Joseph Magazine. Plattan är inte släppt via officiella kanaler ännu men du kan beställa den via bandets hemsida, bara att skriva ett mail. Hur låter det då? Tänk dig Dream Theaters ljudbild omkring Awake, men även spår av Liquid Tension Experiment, Opeth, Riverside och Haken. Plattan har minimalt med sång, dock förstärkt med en berättarröst, som ej blir ansträngande eller patetisk som i så många fall när denna form används. Efter 2-3 lyssningar föll alla bitar på plats och jag vet att denna platta kommer att snurra friskt på cd-spelaren den närmsta tiden. Trots att det inte förekommer så mycket sång känner man att det är en konceptplatta där bandet ansträngt sig att få fram en konstnärlig helhet och det har man lyckats med till fullo. Rekommenderas å det varmaste.

http://www.myspace.com/josephmagazine

http://www.josephmagazine.net/